Kunstnerintervju #37 Sara Rönnbäck

Sara Rönnbäcks tilskudd til Østlandsutstillingen 2018 er verket Ephemeral situations fra 2017. Arbeidet består av mange bestanddeler: macramé av lintråd og svartbrent leire, vev av gress, lappeteppe av råttent tre som holdt på å fall over huset, kaninpels fra en av de kaninene vi fødde opp for å slakte og ete med iflettet never, samt et blomsterbedd av de siste blomsterbladene fra sommeren. Arbeidet kan sees på Vestfossen Kunstlaboratorium.

Rönnbäck – ephemeral situations

 1)    Hvordan oppdaget du at du ville bli kunstner?
Det var faktiskt tack vare en lärare jag hade under en väldigt kort bildkurs i gymnasiet. Han tog tag i mig efter kursens slut och tyckte att jag skulle bli konstnär. Själv gick jag samhällskunskap ekonomi och var egentligen ganska skoltrött. Jag kommer från en liten plats, jag hade aldrig träffat en konstnär och hade väldigt lite förståelse av vad konst kunde vara. I samband med det här lärde jag känna flera av bildlärarna, som alla uppmuntrade mig till samma sak. De hjälpte mig att finna skolor jag kunde söka och att sätta ihop arbetsprover till ansökningarna. Min skoltrötthet visade sig bero på att jag studerade något jag inte var intresserad av.

2)    Hva er utfordringen å jobbe som kunstner i dag?
Osäkerheten i förhållande till brist på tid och ekonomi skulle jag vilja säga är utmaningarna, men det är väl inte direkt knutet till idag, utan har tyvärr varit en utmaning för konstnärer i alla tider. Men idag kanske konstnärer förväntas ha tid med ännu mer administrativt arbete?

3)    Hvor henter du inspirasjon og idéer fra?
Jag bor i ett hus i skogskanten, för mig är därför naturen en stor inspirationskälla. När jag är i Oslo (vilket jag också är i perioder) är möten med andra människor och utställningar. Samtiden i relation till historia tror jag är en vanlig inspirationskälla för konstnärer, och jag är nog helt enkelt inte så annorlunda. Jag ser på konst, läser böcker, tar promenader, pratar med vänner (och främlingar). Konsten är som en slags bearbetning av alla intryck, ibland ser jag väldigt tydliga kopplingar direkt, och ibland förstår jag inte vad det hade för poäng förrän några år senare, då kopplingen uppenbarar sig och verkar självklar.

4)    Har du deltatt på Østlandsutstillingen tidligere og hva betyr det for deg å stille ut på Østlandsutstillingen?

Nej, det här är första gången jag deltar på Østlandsutstillingen. Jag hade residency på Vestfossen kustlabb för ett år sen, så på ett personligt plan är det fint att vara tillbaka i lokalerna och träffa kända ansikten. Jag tycker också att lokalerna är fantastiskt fina, och det känns som en ära att få se mitt arbete placerat i utställningsrummet. Østlandsutställningen är en gott respekterad utställning, så att få delta känns som en ära i sig själv. Och så är det ju det att få visa upp sina arbeten för en ny publik som väl är grunden i att vara konstnär, mötet med nya tankar.

5)    Er det noe spesielt du ønsker å formidle med kunsten som du viser på ØU2018?

Arbetet jag visar på Østlandsutställningen är inspirerat av en väldigt fin text av Ursula Le Guin “The Carrier Bag Theory of Fiction”. I texten uppmuntrar Le Guin till att inte låta sig dras med i historieberättandet om hjälten utan istället ge utrymme för den oberättade historien, historien om vardagen, om naturen, om livet. Jag upplevde att texten uppmuntrade mig att ta mig tiden att finna nya perspektiv för berättelser.

All tiden jag spenderar på landet har fått mig att sakta ner mitt tempo. Utanför stadsmiljön uppstår en annan tidsuppfattning. Allt går långsammare här ute. Bara en sån sak som att vi inte har bil utan måste ta tåget för att handla mat, det att handla blir ett dagsprojekt, och måste således planeras. Ting tar tid, ting måste få ta tid. Tankar måste få ta tid att sammankopplas med känslor. 

Jag blev inspirerad av en väv min farmor gjort. Väven var aldrig gjord för att söka till Østlandsutställningen, den var gjord för att pynta i hemmet. Den blev till för att det skulle vara fint hemma för henne och hennes familj. Den var gjord för vardagen, och med den vardagen kunde den ha försvunnit lika fort som en sommardag. 

Det är någonting vackert i den sköra vardagen, och hur den kanske inte har någon viktig poäng. Hur du kanske (med lite tur) fem år senare förstår vad den vardagen hade för inverkning på ditt liv, och de runt dig. Det är många detaljer i arbetet som fortfarande uppenbarar sig för mig, intuitiva val som tillslut faller på plats och ger mening.

6)    Er det en utstilling eller et kunstnerisk event som du gleder deg til utover sommeren/høsten 2018?
Då måste jag passa på att säga att jag glädjer mig otroligt mycket till Hildelund Konstfestival. En festival som jag och min man arrangerar på vår gård.

Det är andra året vi arrangerar det. Förra året hade vi 30 deltagare som bidrog med allt ifrån musik, måleri, installation, performance och föreläsningar. Just nu sitter vi med arbetet att kontakta och koordinera deltagare. Allt eftersom deltagarna bekräftar att dom kan vara med, och dom ger oss smakbitar på vad dom vill bidra med så blir jag bara mer och mer förväntansfull. Festivalen går av stapeln 20-22 juli, och stämningen som vi lyckades skapa tillsammans förra året var magisk. Jag blir ödmjuk när jag tänker på vad konstcommunetyt får till ihop, festivalen hade aldrig kunna bli av utan otrolig stötte från både gamla vänner och helt nya ansikten. Tillsammans får vi till en händelse som är gratis och öppen för hela samhället, och kanske vi alla blir lite klokare på kuppen. För vad annat kan göra oss visare än samtal?

7)    Hvordan ser kunstnerskapet ditt fremover? Har du langsiktige mål eller jobber du fra verk til verk?
Jag jobbar väldigt intuitivt, det ena leder till det andra och arbetena utvecklar sig naturligt i samspel med tid och rum. Rent konkret har jag flera utställningar att jobba mot framöver. Men långsiktigt tror jag inte att jag vill se på det. Jag försöker att se livet och konstnärskapet som en slags koreografi, där omgivningen och händelser har möjligheten att påverka mig lika mycket som jag påverkar dem, och för det måste jag nog hålla alla dörrar öppna och låta framtiden vara oviss.

Del på Facebook!